Den oforglomliga resan till Biharamulo

I lordags akte jag och tjejerna till Biharamulo dar vi skulle halsa pa var kompis Elisante. Han var i Sverige nu i varas med Ung i den varldsvida kyrkan. Josses, en resa jag aldrig kommer glomma.

Det hela borjade med att vi fick sitta en timma i Muleba i en skitvarm bil eftersom de ville tjana pengar och fa hela bilen full. Som vanligt stod det massor av afrikaner (mest unga pojkar) utanfor vart fonster och bara stirrade pa oss. Hur kul kan vi vara egentligen?

Sedan nar vi antligen kom ivag (8 pers + foraren i en femsatig bil) skulle givetvis alla stanna pa vagen for att de skulle handla diverse saker (folk gor jamt sa har, irriterande nar man vill komma fram). Vid ett tillfalle hamnade foraren i brak med en massa saljare. De borjade skrika och dra i hans troja och det blev lite laskigt. Men han satte sig tillslut i bilen och vi akte vidare.

Vi plockade upp fler pa vagen, tillslut var vi 14 pers, haha! Fyra vuxna och ett barn dar fram, vi fyra svenskar i baksatet och resten i bagageutrymmet. Jag satt och tankte hela tiden: Vi kommer fa punka. Och visst drojde det inte lange innan det small till och bilen borjade skrapa i marken. Tydligen hade nagot som holl upp bakdacket gatt sonder och vi var fast mitt i ingenstans. Senare fick vi reda pa att det bor lejon, elefanter, zebror och diverse olika djur i det omradet (dock ar det typ en pa miljonen att de syns vid vagarna, men anda). Foraren lagade bilen med en tjock pinne och vi alla hoppade in i den stekheta bilen och korde vidare.

Mirakulost nog holl den dar pinnen hela tiden, den skulle hallit hela vagen fram om vi inte hade krockat rakt in i en stenmur. Det var namligen sa att de hade sparrat av den stora vagen och for att bilar inte skulle aka dar hade de satt upp en mur av 50 cm hoga stenar. Problemet var bara att de hade gjort det efter bakkronet (vem i hela fridens namn gor det?) sa ingen i bilen hann se muren. Sa var hastighet i kombination med vaglaget gjorde att bromsstrackan inte rackte till (plus att bilens bromsar knappt fungerade). Sa vi krockade rakt in i stenmuren och fick punka.

Foraren, som annu inte tappat hoppet om bilen, bytte dacket och bad oss alla att hoppa in igen. Men givetvis fungerade inte ekipaget. Det enda vi svenskar gjorde var att skratta hela tiden. Det var sa bisarrt allt ihop och det gick inte att gora nagot annat an att skratta at det hela. Vi fick tillslut, trots dalig mottagning, tag pa Elisante som kom och hamtade oss. De andra passagerarna trangde in sig i en ersattningsbil.

Vi hade varldens basta helg med Elisante, raddaren i noden. Det tackar vi for. Men bajs pa varldens samsta forare som inte ens gav pengarna tillbaka. Vi at upp hans apelsiner.

Sa har hanterar man en trasig bil, man overger den mitt i ingenstans.